A r k i v a l i a |
Katalogen visar galleri |
Katalogen innehåller ett plock ur materialet i Arkivalias samlingar med anknytning till Kyrkslätt.
Klicka på Bild, Dokument, Text eller Tryckt publikation och sedan på den bild du vill bekanta dig med för att se beskrivningen för objektet.
Samling: Sortering enligt samling i arkivet (varje samling kan innehålla ett eller flera objekt som visas för alternativet "Visar lista") genom att klicka på bilden visas beskrivningen för samlingen ifråga.
Alla: Alla samlingar och objekt som visas i Katalogen.
Artikel i festpublikationen om folkskolläraren Isak Wik år 1896 då folkskolan i Kyrkslätt firade 25 års jubileum:
Då folkskolan i Kyrkslätt firar minnet af sin tjugufemåriga tillvara, är det mig en kär plikt att med tillmötesgående af en vänlig anhållan egna några hågkomster åt den mans lif och värksamhet, hvilken var den första folkskolans första lärare i denna kommun och som i icke mindre än 17 års tid arbetade i nämda skolas tjänst.
Såsom stående utom den kommun, där Wik hade sin värksamhet, kan jag lätteligen i någon punkt taga miste, säga för litet här, för mycket där o. s. v. Men såsom personligen nära förtrogen med honom, och delvis äfven bekant med förhållandena på orten, har jag dock vågat mig på ett anspråkslöst försök i det antydda syftet. Den goda viljan må härvidlag, så mycket den det kan, lända till ursäkt för framställningens brister.
Wik föddes af svenskspråkiga bondeföräldrar i Kveflaks socken nära Vasa den 14 juni 1850: genomgick svedbergska skolan i Munsala åren1864—66; tjänstgjorde som biträdande lärare vid samma skola åren 1868 och 69: var dessförinnan någon tid byskollärare i sin hemort samt blef slutligen, efter att några månader hafva auskulterat vid Jyväskylä seminarium, den 15 januari 1871 antagen till folkskollärare i Kyrkslätt Hindersby, där han kvarstod till sin död, som inträffade den 1 mars 1888.
Såsom synes hade han icke fått mycken skolbildning. Han betraktade sig också därför icke utan en viss stolthet såsom autodidakt d. v. s. själflärd. Emellertid hörde man honom stundom med förtrytelse beklaga, att han icke fått någon högre skolbildning, emedan han därförutan fann sig sakna det inflytande, som skulle gjort det vida möjligare för honom att förvärkliga sina idéer. Det oaktadt trodde han ingalunda på den högre skolbildningen såsom någonting allena saliggörande. Han tykte sig ha sett alt för många exempel på att den skapade blott tanklösa »läxpluggningsmaskiner». Och han hyste både medömkan och förakt för dessa personer, hvilka, såsom han uttryckte sig, visserligen hade fått »den akademiska hallstämpeln» och yfdes mycket däröfver, men dock i lifvet aldrig ådagalade det sunda tänkande, den sanningstörst och det varma intresse för mänsklighetens lifsfrågor, hvilka han betraktade såsom nödvändiga yttrimgar af all värklig bildning.
Ty tänkandet och sanningssökandet samt ett brinnande, omutligt begär att på lifvets alla områden förvärkliga resultaten däraf — de voro de mest utmärkande dragen hos Wik. Däraf här flöto sedan, såsom rännilar från den klara källan, hans många andra goda egenskaper, t.ex. hans utpräglade rättskänsla och sedliga harm öfver rådande orättvisor, hans hat mot alt slags förtryck, hans ömmande för småfolket, hans frihetsbegär, hans intresse för folkets sanna upplysning m.m. Mången kunde beträffande lifvets viktigare frågor i grund och botten ha samma åsikter som han, och när han fann att dessa personer af feghet och kryperi, af bekvämlighetsbegär och pur likgiltighet eller andra egoistiska orsaker knapt ville eller vågade uttala dessa åsikter än mindre visade något intresse för deras genomförande i praktiken, så utslungade han öfver ett slikt beteende den mest hänsynslösa förkastelsedom. Han såg i en så beskaffad likgiltighet en moralisk ruttenhet af värsta sort. Den mänskliga dumheten och tanklösheten grämde honom mycket, men den egolstiska likgiltigheten ännu mera. Bort med likgiltigheten! det var hans valspråk, och den ihärdighet, hvarmed han själf trots sjukdom, fattigdom och andra vedervärdigheter kämpade för sina idéer, var värkligen förvånansvärd. Ett exempel härpå må ur hopen anföras. Det var Wik, som tog det första initiativet till den tilltänkta, men sedermera i födelsen strypta religionsfrihetsföreningen i Helsingfors. När han efter någon tid till sin ensliga vrå på landet fick en svag antydan om att några personer i hufvudstaden voro böjda för en sådan förenings grundande, reste han oaktadt de många svårigheter, som enligt hvad jag med visshet känner, för tillfället voro förenade med en sådan resa, hals öfver hufvud in till staden i hopp att ändtligen kunna få denna sin älsklingstanke förvärkligad. Kommen till staden, var han sjuk och svag ända till den grad, att han stundom »föll ihop som en trasa» på den soffa, där han satt, men talade likväl samtidigt med vänner och vänsvänner om den påtänkta föreningen så eldigt och ifrigt, att jag åtminstone aldrig sett eller hört något dylikt. Huru mången annan gjorde under liknande omständigheter detsamma?
Att en lärare sådan som Wik skulle värka väckande och lifvande på sina elever, är naturligt. Huru skicklig han var som pedagog, om man mäter hans skolarbete med den vanliga måttstocken, d. v. s. om man afser hans förmåga att mer eller mindre mekaniskt bibringa eleverna ett visst mått af kunskaper och färdigheter, därom är jag inkompetent att närmare uttala mig och ett sådant uttalande ligger icke häller i min plan. Men det torde emellertid stå fast, att den lifaktighet och det framåtskridande, som »det unga Kyrkslätt» på många kulturområden underde senaste åren visat, i väsentlig grad har att tacka Wiks värksamhet så inom som utom skolan för sin uppkomst. Han har gett impulsen. Det förringar icke hans betydelse, om andra personer, i hufvudsak besjälade af hans anda, med större framgång än han hafva fortsatt och utvecklathans påbegynta värk.
Utom sin kommuns gränser gjorde Wik sig känd i ganska vida kretsar genom sin tidningsmannavärksamhet, som tidtals var mycket trägen och alltid ådagalade hans oförskräkta mod. Genom sina tidningsartiklar tillvann han sig säkerligen många mer eller mindre tysta beundrare både här och där i landet, men också hufvudsakligen genom dessa ådrog han sig diverse obehag från myndigheternas sida. Det gick sålunda slutligen så långt, att han nödgades afstå från religionsundervisningen i skolan, hvilket ämne han dock, rätt handhafdt, ansåg vara ett mycket viktigt uppfostringsmedel.
Ehuru Wik, som jag redan framhållit, i hufvudsak var en »selvmade man» eller autodidakt, hade han dock förvärfvat sig ganska betydande, om också i stort taget ickeså alldeles sammanhängande kunskaper. Särskildt hade han med mycket intresse lagt sig in i kulturhistoriska, religiösa, bibelkritiska, sociologiska och t. o. m. nationalekonomiska arbeten, och han saknade icke häller praktiska insikter i juridiken.
I umgängeslifvet var Wik i allmänhet glad och lifligoch ådagalade stundom en nästan barnslig naiv glädtighet. Stundom hade han nog också sina kantigheter, föranledda måhända af den tilltagande sjukligheten, men kanske mer af hans lätt sårbara hederskänsla, ty i afseende å denna likasom i mångt och mycket annat var han af själ och hjärta österbottning. För kuriositetens skull må jag härvid omnämna, att han kunde mista humöret genom att förlora i ett simpelt mariage- eller krokettspel. Man har äfven beskylt honom för ett visst öfvermod, och medges måste, att det låg något i hans sätt, som stundom visade åt detta håll. Han var starkt medveten om både hvad han var och hvad han under gynsammare förhållanden kunnat vara, och det hände nog ibland att han ganska hänsynslöst svängde föraktets gissel öfver motståndare, som icke förstodo honom. Till några ämbetsbröder hörde jag honom yttra sig ungefär sålunda: »Jag beklagar skolor med sådana lärare, som icke ens ha en aning om det väsentliga i hela folkupplysningen». Men hvem vill nu förtänka honom alt detta? Han kunde kanske ha rätt, och om han äfven gick till öfverdrifter, så må det gärna förlåtas en själ, så full af »anda och eld» som hans.
I språkfrågan var Wik i själfva värket närmast hvadman kallar »liberal», ehuru han mot slutet af sitt lif af vissa yttre förhållanden fann sig föranlåten att på sätt och vis sluta sig till det svenska partiet.
Heder åt denne man! Mycket uträttade han under sin korta lefnad och mycket mera hade han tvifvelsutan kunnat uträtta, om han icke nödgats lefva under ett så rent af mördande ekonomiskt betryck. Såsom betecknande för de svårigheter han i detta afseende hade att bekämpa, må jag slutligen anföra ett yttrande, som jag en gång hörde honom fälla icke just bara på skämt, i det han sade: »Om där någonsin kommer ett enkelt minnesmärke på min graf, så bör på detsamma inskrifvas orden: Här hvilar en folkskollärare, som svalt ihjäl».
Snart hafva tio vintrar snöat på hans graf, som utmärkes af en enkel minnesvård, upprest af hans vänner och visserligen försedd med en annan inskription än den nyss angifna. Han dog som han lefvat, fasthållande sin aldrig sviktande lifsåskådning. Minnet af den nitiske, klartänkte, modige och sanningsälskande reformifraren skall — det vågar jag hoppas — länge och aktadt lefva i Kyrkslätts svenska bygder.
P. S—p.
Referens: Hindersby folkskola 25 år Läs mera...